Kriminalisering av sexarbete slår hårt mot transpersoner. Möt Honey Cho och hennes vänner i Burma, som tjänar bättre på turister än inhemska sexköpare och lever i ständig oro för polisen.
Text Anastasia Konstadinidis
Bild Sara Kollberg
Den rödbruna sanden yr kring hennes fötter när hon går. Hennes slanka ben tar bestämda kliv framåt under den svarta snäva kjolen. Hennes stora ögon är sminkade och prydda med svarta lösögonfransar. I handen håller hon en liten rosa handväska. Det är mörkt ute och några få gatlampor lyser upp den sandiga grusvägen som leder fram till en större bilväg. Klockan är strax efter sju och kvällen har bara börjat. 22-åriga Honey Cho är på väg till jobbet.
- Jag började sälja sex när jag var 12 år. Det var ett lätt sätt att tjäna pengar, säger hon.
Hon blev introducerad till sexarbetet av några äldre vänner. Hennes föräldrar tjänade inte tillräckligt med pengar för att försörja hela familjen och välkomnade Honey Chos bidrag till hushållet. I dag bor hon tillsammans med sin pojkvän och åtta andra sexarbetare i ett trångt hus utanför Rangoon. De bor på en yta lika stor som ett mindre vardagsrum. På listerna längs väggarna står nagellack i olika färger och på teven ligger ett par lösögonfransar i en lila ask.
Jag kände tidigt att jag var kvinna. När jag var tolv började jag testa att klä mig som en tjej och när jag var tretton gjorde jag det fullt ut, berättar Honey Cho.
I kväll är de fyra stycken som gör sällskap från kollektivet. De går sida vid sida längs den sandiga vägen. Deras ansikten är allvarsamma, blickarna långt framför dem. Den äldsta av dem, Min Min, drar en kam genom sin kolsvarta lugg medan hon går. Hennes smala läppar är målade i rosa. Mi Mi Kyaw, som de andra i kollektivet kallar ledaren, är den mest eleganta av dem. Hon påminner om en porslinsdocka med sitt långa mörka hår och det omsorgsfullt sminkade ansiktet. Hon går arm i arm med den yngsta i gruppen, Paing Lay. Med sina 15 år är hon hälften så gammal som Mi Mi Kyaw. Med osäker blick och med betydligt mindre erfarenhet följer hon med sina vänner ut i natten.
Att sälja sex i Burma är olagligt och många sexarbetare känner en ständig oro för polisen. Kay Thi Win är ordförande för Asia Pacific Network of Sex Workers (APNSW) och har jobbat för sexarbetares rättigheter i flera år. Enligt henne riskerar en sexarbetare fängelse mellan tre månader och tre år, om de inte kan muta polisen direkt på plats. Att sexarbete ska bli erkänt och accepterat som vilket jobb som helst är organisationens största mål.
Sexarbetare ska ha samma mänskliga rättigheter som alla andra. Det är inte förrän jobbet blir accepterat som de kan söka vård, prata med polisen och bli accepterade i samhället, säger Kay Thi Win.
Många sexarbetande transpersoner berättar om trakasserier från polisen. Om kunder som slår, vägrar använda kondom eller struntar i att betala. Hur de utsätts för brott och förnedring utan att kunna anmäla.
I vårt grannland Thailand, som bara ligger en timme härifrån med flyg, är det så annorlunda. Där ser folk varken ner på sexarbetare eller transpersoner. Men här gör folk det, vilket gör att många tvingas leva gömda, säger Kay Thi Win på APNSW.
Honey Cho har som många andra sexarbetare råkat ut för våldsamma kunder. Flera gånger har hon blivit utsatt för gruppvåldtäkt utan att kunna göra någonting. Kunden som hon trodde hon skulle ha sex med hade plötsligt med sig sexsju vänner.
Jag blir så arg när det händer. Men jag kan inte göra någonting, det enda jag kan göra är att springa.
Honey Cho tar en klunk av drinken hon har blandat till. Hon rör runt i glaset med en sked och smakar av. Hälften fanta och hälften whisky är noga uppmätt. Runt bordet sitter de fyra vännerna, tålmodigt väntande och med ögonen öppna efter potentiella kunder. 15-åriga Paing Lay smuttar på sitt vattenglas. Min Min har köpt frukt som hon ställer fram bland glasen, uppskurna äppelbitar och apelsinklyftor serveras till alkoholen. Hon drar med kammen en extra gång genom luggen. Honey Cho sträcker ut sina långa ben under bordet och sätter sig tillrätta.
– Det borde vara lagligt att sälja sex, så att vi kan göra det utan problem. Vi skulle känna oss mer fria och inte behöva vara rädda för polisen eller kunderna. Vi skulle ha rätt att anmäla om något gick fel och inte riskera att bli gripna om vi vände oss till polisen, säger hon.
Honey Cho är medlem i hbtq-organisationen Kings and Queens som startade för två år sedan och utbildar sina medlemmar i mänskliga rättigheter. Hbtq-rörelsen i Burma har länge haft liten utbredning. I ett land där samkönat sex är olagligt har de få organisationer som funnits jobbat från Thailand under många år. Men efter valet 2010 har Burma tagit små kliv framåt och förutom Kings and Queens startades också en organisation för lesbiska, Linlat. Men Honey Cho har hittills inte kommit i kontakt med något nätverk som jobbar för de sexarbetande transpersonernas rättigheter.
Det behövs en organisation som står upp för oss som är sexarbetare. En sådan skulle jag vilja se, säger Honey Cho.
Aung Myo Min var den som startade hela hbtq-rörelsen i Burma. Han var den första burmesen som öppet kom ut som homosexuell. Förutom Kings and Queens och Linlat har han även varit med och startat hbtq-organisationen Colors Rainbow som jobbar från Chiang Mai i Thailand. Han berättar hur viktigt det är att hbtq-organisationer ger extra stöd till transpersoner, att de ses som människor och får känna sig lika värdefulla som alla andra.
De är väldigt diskriminerade i samhället. Transpersoner ses som onormala människor. Som sexarbetare möter de ännu mer diskriminering de bär på en dubbelt så stor börda.
Aung Myo Min berättar att problemen som hbtq-personer ställs inför är väldigt lika sexarbetarnas problem. Organisationerna har möten och workshops tillsammans och delar många erfarenheter med varandra. Än så länge så finns det inget organiserat samarbete, men det är på gång.
I kollektivet utanför Rangoon där Honey Cho och de andra bor är stämningen lättsam och harmonisk. På gården utanför deras hus sitter en av grannarna och pratar med Min Min samtidigt som hon jollrar med sin ettåriga dotter. Dottern gurglar nöjt när Min Min kittlar henne på magen. Than Sin Cho, en ung tjej från kollektivet, sitter bakom dem på huk och diskar fat och koppar i en balja. Lite längre bort hänger Honey Cho tvätt. På en sten sitter en av tjejerna med armen om sin tatuerade pojkvän. Than Sin Cho ropar något från stenplattan där hon sitter och diskar och hjärtliga skratt sprider sig på hela gården. Min Min svarar och nya skratt hörs. Livet i kollektivet känns enkelt och glatt, gemenskapen och värmen bland vännerna går nästan att ta på.
På en av klinikerna för hivpositiva sexarbetare och män som har sex med män (msm) står Yoon Nge Nge Soe och tvättar håret på en kvinna som ligger ner med slutna ögon på en brits. Hon knådar in schampot med masserande fingrar och sköljer sedan det långa håret länge och noggrant.
Jag träffar så många vackra män när jag jobbar. Om kunden är en gentleman så blir jag fysiskt attraherad, nästan lite förälskad. Men de andra kunderna ser jag mest bara som jobb, säger Yoon Nge Nge Soe.
Hon vrider ur de blöta hårtestarna. I hennes mörka ögon syns en trötthet. Kindbenen är tydligt markerade och det svarta håret är uppsatt i en liten hästsvans. Hon är klädd i en stickad topp och en kjol som når henne ner till anklarna. Yoon Nge Nge Soe har jobbat som sexarbetare i 14 år, i dag är hon 34. Hon tycker att det är lättare för transpersoner att få kunder än vad det är för kvinnor. De tar mer betalt och erbjuder oftast bara vaginalt sex.
Vi erbjuder både oralt och analt sex och det är billigare. Ibland ger jag kunderna gratis sex, om det är någon jag gillar, en gentleman till exempel.
För sex år sedan fick hon beskedet att hon var hiv-positiv. Det är en status som inte var erkänd i Burma för tio år sedan och som ofta innebär ytterligare diskriminering för sexarbetarna.
Jag trodde att jag skulle dö. Att jag bara hade ett halvår kvar att leva, säger hon.
I dag går Yoon Nge Nge Soe på behandling och vet vad det innebär att leva med hiv. Men hon berättar aldrig för kunderna om sin status. Det har hon varken skyldighet eller lust till.
Några internationella hjälporganisationer som driver hiv-kliniker i landet har valt att vända sig till sexarbetare och msm för att de tillhör riskgruppen. På klinikerna samlas både kvinnliga och manliga sexarbetare för att få behandling, rådgivning och stöd. Men de flesta nätverk som jobbar för sexarbetares rättigheter är kvinnor.
Trots att många upplever att det saknas organisationer som jobbar för sexarbetande transpersoners rättigheter så finns det åtminstone en i Burma. X Myanmar Alliance är ett nätverk som vänder sig både till kvinnliga sexarbetare och till msm, där även transpersoner ingår. De kallar sig själva A Mah, vilket betyder syster på burmesiska. I dag har organisationen 15 000 medlemmar och deras syfte är att informera och utbilda i bland annat lag och rätt.
Många sexarbetande transpersoner vet inte om vad de har för rättigheter. Myndigheterna ställer mest till problem för dem, säger Pyae Phyo, en av koordinatorerna för A Mah.
Att det behövs fler organisationer som jobbar för transpersoner är uppenbart, enligt Pyae Phyo. Hon är själv sexarbetande transperson och vet vad hon pratar om. Att leva som dold msm är lättare, ingen behöver veta att de är män som har sex med män det står inte skrivet i pannan.
I centrala Rangoon finns den så kallade »Square bridge«. Det är en gångbro byggd som en fyrkant, som går högt över en av de större bilgatorna. Bron är en mötesplats för sexarbetande män och transpersoner och deras kunder. På gatan nedanför syns flera klubbar med blinkande neonskyltar och folk som rör sig ut och in. Där jobbar de sexarbetare som är biologiska kvinnor.
Si Thu går till bron nästan varje kväll för att hitta kunder. Hon står och lutar sig mot räcket, följer människorna som går förbi med blicken. Hon småpratar lite med några killar i hennes ålder som också säljer sex. Till skillnad från Si Thu ser hennes jämnåriga vänner ut som trendiga tonårskillar. De har tajta linnen och kedjor kring halsen.
Jag tycker det är lättare att få kunder när jag ser ut som en kvinna, berättar hon.
Si Thu har en kort röd klänning på sig och en zebramönstrad väst med luva som hon trätt över bakhuvudet. Hon har svarta höga skor med öppen tå och snörning. Hon drar djupa bloss på cigaretten som hon håller mellan fingrarna. Si Thu är 20 år och har sålt sex i drygt två år.
Jag minns hur det var första gången, jag ville verkligen inte ha sex med kunden. Men jag kände mig tvungen, han hade ju redan betalat.
Nu har hon oftast en kund per kväll, men ibland två eller tre. Hon berättar att det kommer fler turister till Burma nu än vad det gjorde förut. Av en turist kan hon få omkring 140 kronor för en timme, av en burmes får hon knappt 50 kronor. Men det handlar inte bara om att hon tjänar mer. Det är säkrare att ha sex med turister, de betalar alltid och ställer inte till med några problem.
Si Thu ser alltid till att lämna sin arbetsplats innan klockan slår tolv. En gång blev hon gripen av polisen när hon stannade kvar för länge. I Burma finns en lag som säger att man inte får vistas på en mörk plats efter midnatt. Den lagen används ofta av polisen för att gripa sexarbetare som jobbar. Men genom att erkänna brottet hölls Si Thu bara inlåst några dagar.
Förut var jag rädd för polisen men jag är inte det längre. Nu vet jag hur jag ska svara om de kommer fram till mig. Jag har lärt mig hantera dem, säger hon.
Även Honey Cho greps av polisen en gång av samma anledning. Hon riskerade däremot fängelse på två år om hon inte betalade polisen 4 000 kronor. Hon lyckades få fram pengarna och behövde bara sitta i fängelse i 15 dagar.
Men kunderna som köper sex har ingenting att förlora, att köpa sex i Burma är lagligt. När en sexarbetare råkar ut för polisen går kunden alltid fri.
Det är inte rättvist. Det är så orättvist att vi drabbas men inte de, säger Honey Cho.
Honey Cho tycker inte om att jobba som sexarbetare men som transperson har hon bara två möjligheter: att sälja sex eller att jobba i en skönhetssalong. Men av det senare har hon ingen erfarenhet.
På hiv-kliniken är Yoon Nge Nge Soe klar med schamponeringen och har tagit fram en frottéhandduk som hon torkar kvinnans hår med. Hennes grepp är hårdhänt och bestämt. Att pyssla om varandra på kliniken ingår i aktiviteterna och uppskattas av många. Yoon Nge Nge Soe virar in håret i handduken och kvinnan sätter sig upp med ett leende på läpparna.
Även Yoon Nge Nge Soe har blivit utsatt för gruppvåldtäkt av kunder. Hon berättar om när hon blev hotad och inte vågade säga emot. För polisen känner hon sig mest rädd, rädd för att hamna i fängelse och rädd för att bli utnyttjad. En gång blev hon gripen.
Det var en polis som låtsades vara en kund. Han verkade vara snäll, vi småpratade lite, kom fram till ett pris och gick bort till hans bil. När han öppnade bildörren tog han fram handbojorna och grep mig. Jag fick sitta i fängelse i tre månader efter det.
Hon plockar ihop hårprodukterna och ställer undan dem på en hylla. Kvinnan med det nytvättade håret har tagit plats på en pall framför spegeln och Yoon Nge Nge går efter med en kam i handen. Även om hon tycker om att jobba som sexarbetare finns tankar om en annan framtid.
Jag skulle vilja ha min egen skönhetssalong. Det är min dröm, säger hon och ler.
På gångbron är det ganska stilla i kväll. Si Thu funderar på hur länge hon ska vänta, ibland åker hon hem om hon inte hittar någon kund. Innan hon började sälja sex jobbade hon med att städa och tvätta på en skönhetssalong. Hon fick aldrig chansen att jobba med skönhetsvård eftersom hon saknade erfarenhet. Till slut tröttnade hon och började med sexarbete i stället. Redan för tio år sedan började hon använda klänningar och kjolar, men det var för ungefär tre månader sedan som hon bestämde sig för att vara sig själv, att vara kvinna.
Jag vill ha ett annat jobb men jag kan inte ändra hur jag ser ut. Jag har inget val.
Hennes familj har väldigt svårt att acceptera att hon är transperson. Hon berättar att de ofta skriker åt henne och ibland slår henne. I dag bor hon med en kompis som också jobbar som sexarbetare.
I vår religion är det manliga livet viktigt. Det anses bra att vara man. Min familj förstår inte varför jag medvetet väljer bort det, varför jag vill vara kvinna, säger Si Thu.
Hennes blick är sorgsen när hon pratar om sin familj. Men precis som hos Honey Cho och Yoon Nge Nge Soe finns ändå en känsla av hopp. En känsla av att framtiden kommer bli bättre och att de kommer slippa gömma sig. Slippa vara rädda för polisen och våldsamma kunder. Att deras jobb kommer bli erkänt.
Si Thu stryker med händerna fram och tillbaka längs överarmarna. Hon börjar bli kall och kunden hon har stämt träff med har inte dykt upp. Hon plockar fram en ny cigarett ur paketet och tänder den i sin kupade hand. Hon halar upp mobilen ur klänningen och tittar på klockan. Den börjar närma sig midnatt.
FAKTA: Sexarbete i Burma
Att sälja sex i Burma är olagligt enligt lagen mot prostitution från 1949. Från och med 1998 är det också olagligt att driva och äga bordeller. Den som säljer sex riskerar fängelse mellan ett och tre år.
Även lagen om brott mot den allmänna ordningen kan användas mot sexarbetare, enligt §268 i strafflagen. Till exempel får en person inte vistas själv på en mörk plats efter midnatt.
Att ha samkönat sex är olagligt enligt §377 i strafflagen. Lagen stiftades under den brittiska kolonialtiden och kan resultera i fängelsestraff upp till tio år.
Polisen har även gripit sexarbetare för att ha haft kondomer på sig. År 2000 utfärdade regeringen en officiell order som beordrade polisen att upphöra med att använda kondomer som bevis för sexarbete.
Källor: UNAIDS, APNSW
